Provningsmetodik del 1: Whiskyns utseende

I de provningar jag leder och deltar i så brukar alltid någon form av genomgång i provandets konst göras. Metodiken kring provning av drycker är väsentlig för att rättvist kunna bedöma en dryck. I många lägen kanske en dryck blir orättvist bedömd då den sätts i förhållande till andra drycker. Därför är det extra viktigt att släppa alla former av jämförelser och konsekvent lära sig att bedöma exempelvis en whisky.

01Just whisky är det jag bedömer mest så därför är min egna provningsmetodik baserad på den drycken. Jag brukar alltid börja med att titta på destillatet. Här är det förstås viktigt att man använder rätt glas så att det återger färgen korrekt. Rätt typ av glas är dessutom en förutsättning för att lyckas med det svåra momentet att göra en bedömning genom att dofta och smaka. Vad som är rätt glas är däremot öppet för diskussion.

Det glas jag förespråkar är det tulpanformade och det kommer i ett antal olika utföranden, varav ett ni ser på bilden här bredvid. Det viktigaste är dock att glaset smalnar av upptill för att dofterna ska kunna koncentreras och lättare kunna uppfattas. Har man inte tillgång till tulpanglas kan en cognacskupa fungera, även om till och med cognac får en fördel i tulpanglas eller sniffer som det ibland kallas. Den klassiska tumblern använder jag enbart till lättare whisky som kyls med is eller till drinkar av olika slag.

Att titta är inget man ska hoppa över utan det ger mer än man tror av den totala upplevelsen. Ett bra ljus är förstås en förutsättning och det kanske inte alltid går att uppnå. Men gör i alla fall ett försök. Luta glaset så mycket det går utan att spilla och studera färgen i kanten, där destillatets yta möter glaset.

Ju äldre desto mörkare säger en del och det kan man förstås ha som en slags pekpinne, men helt sant är det inte. Det beror ofta på lagringstid då den naturliga färgen i en whisky kommer ifrån fatet. Men det kan också bero på om fatet tidigare innehållit ett mörkt destillat, exempelvis sherry eller portvin. Även kortare lagringstid i ett sådant fat ger kraftig färgning av destillatet.

e150Många är också de malter som färgas med E150, sockerkulör av den typ som även gör Coca Cola svart som natten. Ofoget försvaras med att det tillförs till de olika batcherna för att jämna ut färgen sinsemellan. Det är viktigt att innehållet i flaskorna på hyllan har samma färg om etiketten säger samma namn. Förståeligt, men för en whiskykunnig så har det föga betydelse. Då slipper jag hellre sockerkulören.

Naturlig färg i kombination med bra dokumentation av fattypen som använts för lagring, ger förstås en större möjlighet att använda färg som identifiering av whisky. Man ska inte glömma bort att en nysprit innan den hälls på fat är klar som vatten och behöver tid för att ta åt sig av aromer ifrån fatet och därmed också färgas av tiden.

Men om vi lämnar färgen därhän, vad mer kan utseendet skvallra om? Börja med att rotera glaset likt vinkännarna gör, låt whiskyn skvalpa runt ordentligt och beröra glasets väggar. Titta sedan på den kant som bildas, den gardin som sakta eller snabbt släpper ifrån sig ben (eller tårar som vi också kan kalla det). Generellt kan sägas att om benen rinner snabbt så rör det sig om en ung whisky med relativt liten arom. Rinner benen segt och nästan klibbar sig fast på glaset så är det en whisky som hunnit bygga upp en större kropp och kraftigare arom, förslagsvis då en mer vällagrad whisky. Om randen även bildar små droppar, som punkter, så tyder det på en hög alkoholhalt. En del har där lyckats öva upp förmågan att pricka in rätt procent utifrån tårarnas utseende.

Tänk vad mycket man kan identifiera hos en whisky utan att ens dofta eller smaka på den? Det är dock ingen exakt vetenskap som ni förstår! Följ med på i nästa del av dryckesskolan, då ska vi titta närmre på hur man doftar på en whisky.