Jag erkänner att jag tycker de lite jazzigare låtarna är rätt sköna men instrumenten kommer inte riktigt fram där. Åtminstone inte så som den jazz jag lyssnar på idag. ”Mood Indigo” skulle kunna varit en mer modern jazzlåt om mixningen utförts på annat sätt. Men för mig blir det tyvärr bakgrundsmusik när man klär granen. Julmusik som tagen från en amerikansk dramakomedi där familjen ses och klär granen tillsammans.

Gemytligt, mysigt, trevligt är det och låtarna avlöser varandra. I ”Can’t We Be Friends?” så är det på topp, mysfaktorn alltså. Även om låten handlar om obesvarad kärlek.

”Dancing On The Ceiling” är också en låt som fastnar även fast jag inte vill det. Om jag tolkar det rätt så handlar det om att Frank visualiserar sin döda tjej från sängen, hur hon dansar där ovanför honom, eller är det kanske en metafor för längtan, något som han vill uppnå?

Som ni märker så tar jag mig tid att analysera texter och lyssna till musiken, även om det inte faller mig i smaken. Det här är lite jobbigt eftersom jag är allätare och lyssnar till nästintill vad som helst. Frank Sinatra är ingen favorit och kommer inte att bli det efter en lyssning på detta album, Men ja, det gjorde en del intryck så klart och som ett klassiskt album så får den vara kvar på listan som inte jag har bestämt.

På min lista hamnar skivan inte i alla fall. Vill ni trots det lyssna på den så hittar ni den här: