Det är säkert många som hört The Louvin Brothers förut men jag är inte en av de. I oktober 1956 släpptes i alla fall detta album, Tragic Songs of Life. Detta ska då vara countryns originalband, typ det band som påverkat countrymusiken in i framtiden.

Jag vet inte men det är inte dåligt, det är country och den finns i många skepnader. Som nummer 3 bland de album man förväntas lyssna på så kanske den platsar, kan vara så att förståelsen för kommande album på listan ökar? För mig låter detta som en stor inspiration till den fantastiska filmen O, Brother, Where Art Thou? från år 2000. Platsar definitivt på filmens top 1000-lista och att se George Clooney i en sådan roll sätter lite perspektiv på hans skådespelarinsatser.

Men nog om film nu, det är ju musik vi lyssnar på. Bröderna sätter varenda ton och gör ett utmärkt album med klassisk urtidscountry och det är väldigt bra. Dock är jag tyvärr inte så intresserad av den äldre countrymusiken och därmed blir betyget för mig lite lågt. Det märks också att Spotify tillhör en yngre generation än de som finner detta intressant. Antalet lyssnare på detta album är pinsamt lågt jämfört med mycket annat idag. Att de avslutar med 4 låtar med ”religious overtones” kanske inte hjälper till heller. Men vi får inte glömma att det var andra tider 1956 och att albumet fått mig att värdera musik på ett helt annat sätt. En viktig pärla att lyssna in sig på helt enkelt.

Självbetitlade debuten från vår allas Elvis Presley. Det här kan man ju inte tycka dåligt om, speciellt inte om man som gammal rockfarbror älskar gitarrbaserad svängig musik. Detta är grunden till väldigt mycket av den rock vi hör idag. Här finns bluestoner, rockabilly och rock’n’roll i en härlig symbios.

Med låtar som Blue Suede Shoes (som sjöngs in först av Carl Perkins 1956), Tutti Frutti (som egentligen debuterade med Little Richard året innan) och Blue Moon (som skrevs redan 1933 till filmen Hollywood Party), så är det nog få som inte rycks med i refrängerna. Att det inte är Elvis originallåtar verkar inte ha spelat så stor roll. Hans versioner finns bland de mesta spelade i musikhistorien.

Om vi ska fortsätta analysen av övriga låtar på skivan så är det inte mycket som Elvis skrivit själv här, men populärt för tiden var att spela in andras låtar och att göra egna versioner. Hans debutskiva består därmed av låtar som skrivits av andra och många gånger också spelats in och framförts av andra tidigare.

Min favorit från skivan är sista låten Money Honey, skriven av Jesse Stone. Han var en rhythm’n’blues-artist som skrev och sjöng en mängd låtar. Kanske mest känd för låten Shake, Rattle and Roll som skrevs under pseudonymen Calhoun.

Elvis inspirerade många andra med sin musik, inte minst på filmduken i de mängder av musikfilmer som spelades in genom åren. Idag är det nog svårt att hitta någon som inte hört talas om Elvis Presley. Det är ju inte för inte som man blir kallad för The King.

Eller som John Lennon så klokt uttryckte det – ”Before Elvis, there was nothing”.

Skivan kan ni lyssna till här:

Nu är det så att min dotter och hennes coola kompisgäng har släppt sin första singel, en punkig skittrevlig låt som heter Utrymningsplan. För er som är från Katrineholm så kommer ni känna igen lite från texten.

Ni hittar låten på Spotify, Youtube, Instagram, Tiktok, Tidal och typ 100 andra streamingsajter. Lyssna in på Spotify på länken nedan:

Första skivan på listan är alltså Frank Sinatra. Detta är inget jag tidigare har lyssnat på men nu har jag ändå tagit mig tiden och lyssnat igenom.

Jag är ledsen om jag sårar några fans nu, om det fortfarande finns fans. Men detta är för mig lite väl gammalt.

Jag erkänner att jag tycker de lite jazzigare låtarna är rätt sköna men instrumenten kommer inte riktigt fram där. Åtminstone inte så som den jazz jag lyssnar på idag. ”Mood Indigo” skulle kunna varit en mer modern jazzlåt om mixningen utförts på annat sätt. Men för mig blir det tyvärr bakgrundsmusik när man klär granen. Julmusik som tagen från en amerikansk dramakomedi där familjen ses och klär granen tillsammans.

Gemytligt, mysigt, trevligt är det och låtarna avlöser varandra. I ”Can’t We Be Friends?” så är det på topp, mysfaktorn alltså. Även om låten handlar om obesvarad kärlek.

”Dancing On The Ceiling” är också en låt som fastnar även fast jag inte vill det. Om jag tolkar det rätt så handlar det om att Frank visualiserar sin döda tjej från sängen, hur hon dansar där ovanför honom, eller är det kanske en metafor för längtan, något som han vill uppnå?

Som ni märker så tar jag mig tid att analysera texter och lyssna till musiken, även om det inte faller mig i smaken. Det här är lite jobbigt eftersom jag är allätare och lyssnar till nästintill vad som helst. Frank Sinatra är ingen favorit och kommer inte att bli det efter en lyssning på detta album, Men ja, det gjorde en del intryck så klart och som ett klassiskt album så får den vara kvar på listan som inte jag har bestämt.

På min lista hamnar skivan inte i alla fall. Vill ni trots det lyssna på den så hittar ni den här:

Det finns en bok av Robert Dimery som gavs ut 2005. Den innehåller 1001 album som du måste lyssna till innan du dör. Så varför vänta, vi börjar nu. Jag tänkte beta av dessa album en i taget från nr 1 till 1001 och skriva några rader om varje. Som ni vet så ligger musiken mig varmt om hjärtat och även jag om gillar det mesta (nästan) så utmanar jag mina egna musiksmaklökar här. Detta kommer bli intressant och jag ber om ursäkt i förväg om jag totaldissar något album som råkar vara din favorit!

Häng med på resan, inom kort kommer jag avhandla skiva nummer 1, nämligen In The Wee Small Hours med Frank Sinatra.