Nu är det julafton och ni har alla däckat framför Kalle Anka efter att ha hävt i er enorma mängder julmat, öl, must, snaps eller vad ni nu föredrar. Då sitter det rätt fint att smutta på en god whisky och varför inte denna?

Vad har ni då i glaset undrar ni? Jo, här finns en single malt framtagen av metalbandet Amon Amarth på Agitator i Arboga. Namnet på whiskyn är Ironside, vilket också är en av bandets låtar, från albumet Berserker från 2019.

Agitator Whiskymakare i Arboga är intressanta på flera olika sätt. De använder sig av vakuumdestillering, en metod där man destillerar spriten under vakuum, vilket gör att förångningen går snabbare och kan ske vid lägre temperatur. Alltså, man spar tid och energi och resultatet är detsamma. Detta är rätt ovanligt men några få destillerier använder metoden.

Agitator använder också mängder av olika fat, exempelvis kastanjefat, som är förbjudet enligt ”Scotch Whisky Regulations”. Whisky får enbart lagras på ekfat enligt regelboken med det struntar Agitator i. Inte helt konstigt att just namnet Agitator betyder ”någon som bearbetar den allmänna meningen till förmån för en specifik åsikt”. Synonymerna är också uppviglare, hetsare, fridstörare och brandtalare.

Agitator är alltså lite av rebeller och det kan man kanske tycka om bandet Amon Amarth också. Här satsar man på vikingar och fornnordisk mytologi i death metal av hög klass. Bandet bildades i Tumba 1992 och förutom denna whisky har man släppt 12 studioalbum och turnerat över hela världen.

Men nu har det blivit dags att provsmaka:

DOFT (23/25)
Rätt mild men också vedrökig. Fin fruktighet, syrlig sådan, röda vinbär kommer först sedan mer åt godis, fizzy pop. Trevliga dofter som utvecklas när glaset får lufta en stund. Citronzest, mango och torkad frukt känns mot slutet.

SMAK (23/25)
Känns len i munnen, behaglig och mild. Rökig är den, vedeld och brasa. Honung känns i smaken och även kanelbulle och syrligt grönt äpple. Efter nästa sipp kommer det fram vanilj, toffee och även saltlakrits. Lite spretigt kan tyckas men det kommer bara mer och mer för varje sipp.

EFTERSMAK (23/25)
Eftersmaken bjuder på ännu mera frukt men här går rökigheten över mot en kopp varm choklad med marshmallows i. Det är sött och gott utan att spriten i sig tar över. Lång eftersmak med allt man kan önska.

OMDÖME (23/25)
Agitator gör en hel del bra buteljeringar och detta är kanske en av de bättre? Den har bra balans och bjuder på många roliga aromer. I mitt tycke är det en ny favorit och jag rekommenderar er att snabbt beställa en – det finns bara 3000 buteljer att tillgå.

TOTALBETYG: 92/100p

Den här whiskyn är god som den är med en trevlig rökighet. Som vanligt tycker jag om att matcha just rökigt med ost och den här gången väljer vi en bit Le Gruyere Premier Cru – julaftonens favorit. Den kan hittas i de flesta livsmedelsbutiker, så här ser den ut:

https://www.wernerssonost.se/produkt/371/le-gruyere-premier-cru-bit-25917

Som vanligt avslutar vi årets whiskykalender med klass och väljer självklart en låt av Amon Amarth. Gillar ni inte hårdrock och då specifikt death metal, så behöver ni förstås inte lyssna. Men smakupplevelsen är såklart inte komplett förrän ni har gjort det! 

Tyck till om smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSe64DdICumOdmAm_xvoF-fXvxwivKZwun07nUFKkQSLuvqZyw/viewform?embedded=true

Så var det dags för ett nytt dragplåster från Stellan Kramer, nämligen Glen Scotia 10yo. Den här hade premiär på Systembolaget den 15/11 så är relativt ny i sortimentet.

Glen Scotia finns i många olika utgåvor och nya buteljeringar kommer hela tiden. Destilleriet är beläget i klassiska Campbeltown som tidigare hade över 30 destillerier och därmed räknas som en egen region i Skottland. Idag finns bara 3 destillerier, Springbank, Glengyle och så Glen Scotia då. Däremot planeras för flera nya i staden.

Glen Scotia grundades 1832 och har sedan dess med några få undantag varit i drift hela tiden. Många ägare har passerat och 1999 så tog Loch Lomond Distillers över. Därmed hamnade även Glen Scotia hos Stellan Kramer, som svensk importör.

I augusti i år fick jag ta del av ”reklambladet” för denna whisky, riktad till importörer, återförsäljare, restauranger med flera. Så här kan det se ut när destillerier försöker sälja in sina produkter:

Många av er har säkert provat någon eller några Glen Scotia genom åren, det finns ändå ganska många buteljeringar. Men nu får vi ändå ta och prova denna – känns det som en riktigt uppesittarkvällswhisky?

DOFT (23/25)
Först kommer en Bowmore-liknande doft och då syftar jag inte på rökighet, för det finns det inget av här. Däremot den lätt parfymerade aromen, den blommiga om man så vill. Vanilj finns där, kokos vilket är typiskt där ekfatet fått sätta sin prägel och sen lite syra, röda vinteräpplen ni vet. Sen lite godis, typ Ahlgrens bilar.

SMAK (23/25)
Sötman är väldigt överlägsen och det är väldigt gott. Det här är som en godispåse som bjuder på nya saker vid varje sipp. Vanilj och honung samsas med lätt blommig arom, angenäm och mild.

EFTERSMAK (22/25)
I eftersmaken finns vanilj och fruktsötma men här händer det ganska lite, det går åt toffee, kola och sedan klingar det av. Inte dåligt men lite mer smaker som dröjde sig kvar vore ju trevligt.

OMDÖME (24/25)
Överlag tycker jag detta är en väldigt bra och nyanserad whisky, något för alla oavsett erfarenhet. Det vore dock intressant att prova den som cask strength för den är rätt snäll i sina smaker. En solklar nybörjarwhisky men det speciella som Campbeltown annars bjuder på saknar jag i denna. Det är ingen nackdel för whiskyn är bra i sig, men det är lätt att tro att den är en Speyside.

TOTALBETYG: 92/100p

Whiskyn funkar fint som den är tillsammans med ett gott sällskap en kväll som denna, men kanske är ni lite hungriga nu på uppesittarkvällen, så mitt tips är att köra en kavring med gubbröra. Då får ni sälta och lite kryddor vilket sätter fart på whiskyn, ett bra komplement och en fin smakupplevelse. Här kommer ett recept:

https://recept.se/recept/gubbrora-pa-kavring

Till denna utmärkta whisky behöver vi även bra musik och jag tänker att Bingolottos uppesittarkväll inte bjuder på det man kanske riktigt önskar. Så därför plockar jag in en gammal favorit, Linkin Park. När sångaren Chester Bennington begick självmord 2017 så tog bandet paus och ingen visste om de skulle komma tillbaka. Men det har de gjort och för att inte ersätta Chester rakt av så valde man att ta in den utmärkta vokalisten Emily Armstrong. Med besked också för otroligt vilken röst hon har. Vi lyssnar till senaste låten The Emptiness Machine.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdPJO_o3XaedLjB3HtXtpUoeHUEbzZNtgQFK7vEJyC3MN-NJQ/viewform?embedded=true

På en provning i whiskyklubben för ett tag sedan så dök denna flaska upp. Kunde förstås inte avslöja att jag redan provat den och att den strax därefter skulle hällas upp till er alla i kalendern.

Den fick inte jättehögt betyg på den provningen vill jag minnas, men det betyder inte att den är dålig i sig, utan bara på den hårda konkurrensen i startfältet.

Whiskyn vi pratar om ikväll är en australiensisk single malt lagrad på franska ekfat som tidigare lagrat rödvin. Den är inte åldersbestämd och troligen rätt så ung.

David Vitale heter mannen bakom Starward, Australiens första hantverksdestilleri enligt de själva. Det grundades 2008 i Melbourne och de var inte först med att destillera single malt. Däremot var de först med att använda franska vinfat till sin lagring. Familjen Vitale hade stora vingårdar i sin ägo och det blev naturligt att använda faten.

Här kan ni för övrigt kika in på deras mycket visuella hemsida för att ta reda på mer:

https://eu.starward.com

Destilleriet är inte idag på något sätt unikt utan slåss tillsammans med nästan 100 mer eller mindre etablerade destillerier runtom i Australien. Marknaden har exploderat även där de senaste 20-30 åren och antalet som gör single malt växer så det knakar.

Är Starward tillräckligt bra för att stå sig mot övriga då? De sticker ut en del eftersom de har experimenterat med mängder av fatlagringar (finns en ex-Lagavulin cask till exempel). Kanske upplägg för en whiskyprovning framöver om det går att få tag på fler sorter i Sverige?

Men ikväll nöjer vi oss med att prova deras vinfatslagrade Left Field.

DOFT (21/25)
Doften avslöjar vilket fat den lagrats på direkt, detta är som att dofta på en körsbärslikör eller svartvinbärssaft. En syra finns i bakgrunden som gifter sig rätt väl med malten innan de går över mot vanilj och karamell. Påminner starkt om en kopp fruktigt te som spetsats rejält.

SMAK (20/25)
Ung och lite spritig till en början innan fruktigheten kommer fram – det är skogsbär och grönt äpple, lite citrus och honung. Spretigt och väldigt mycket av allt. Smaken går sedan mot torkad frukt, apelsinskal och lite kanel innan den blir lite mer bitter.

EFTERSMAK (18/25)
Mängder av frukter som slåss om utrymmet, men eftersmaken är kort och i slutet dröjer bara beskan kvar. Kanske hade den varit längre och mer intensiv med några års lagring till.

OMDÖME (19/25)
Alltid spännande med whisky från andra länder och det finns många från Australien som utmärker sig på olika sätt. Den här kanske inte är den bästa av de jag provat från Down Under men den är helt klart intressant med sitt udda val av fat. Nu finns det ju många som kör slutfinish på vinfat men väldigt få lagrar 100% av tiden på dessa. Det skapar en ny typ av maltwhisky.

TOTALBETYG: 78/100p

Jag fick direkt vibbar av en söt och lite sliskig kaka med mandel – nämligen mazarin. Bittermandeln i dessa påminner lite om den eftersmak som jag känner i whiskyn. Antingen köper du färdig eller så bakar du din egen.

Inte för att jag tror att whiskyn skulle kännas mer skotsk om vi slängde in skotsk musik, men smak-upplevelsen skulle kanske bli ännu bättre. Detta är en skön låt och den framför av bandet Travis. Låten är skrikig på ett sätt och heter All I Want To Do Is Rock, från albumet Good Feeling från 1997.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScjIIgS379WwoMHXXpajfyIwM8sB6nEicwJU3MbRi1Tc9U4qg/viewform?embedded=true

Ett av önskemålen från förra årets kalendrar var just japansk whisky. I år blev det ett antal men detta är den sista för året. Svart flaska med svart skruvkork i plast ger ju inte det bästa första intrycket. Men, skenet bedrar. Som vanligt är det en chansning med japansk whisky men denna ska i alla fall leva upp till de japanska kvalitetslagarna vad gäller whisky.

Under flera års tid så har japansk whisky fallerat något, där det industriella har fått ta över och den traditionella maltwhiskyn som slog den skotska på fingrarna har fått träda tillbaka.

Onikishi kommer från staden Shiki Shuzo och här vill man erbjuda en bra kvalitetswhisky som passar de flesta smaklökarna, antingen när den dricks ren eller med is, eller när den blandas i drinkar. Och, då var vi där igen. Japansk marknadsföring bjuder återigen på en produkt som ska vara fantastisk för alla! Onikishi betyder för övrigt som rubriken antyder – demonkrigaren!

Milestone Beverages ska erbjuda denna whisky med Animé-design till både en yngre nyfiken publik och den mer erfarna maltwhiskypubliken. Designen på flaska och kartong är helt klart manga-inspirerad och innehållet typiskt japanskt med dagens måttstock. Vi får heller inte glömma bort att japansk whisky idag är dåligt reglerad, även om nya regler har tagits fram. På grund av brist på whisky så är det ofta väldigt liten del av innehållet som faktiskt tillverkas i Japan, kanske till och med så lite som en tesked i en flaska. Står det dock Japansk Single Malt så är det ett undantag, med Blended så vet man dock inte riktigt.

Var kommer spriten ifrån då undrar ni? Jo, Kanada är en stor exportör till Japan och även från Vietnam och Thailand importeras en del. I den whisky vi provar idag så säger man i alla fall att den är tillverkad i Japan men att receptet är hemligt. Man är dock för att hårdare regelverk och det är förstås bra, frågan är bara om man följer det själv?

Nu är det dags att prova denna japanare.

DOFT (20/25)
Först kommer en söt malt, sedan choklad och läder. Det finns en del träfatstoner, cederträ till exempel. Något blommig och med en del vaniljsötma.

SMAK (20/25)
Sött och med mycket malt, lite som frukostflingor eller havregrynsgröt. En brödig smak med en del peppar, lite kanel, ingefära och sedan mer nötter. Fruktigheten smyger in, nästan lite besk innan den går mot citrus.

EFTERSMAK (18/25)
Det finns lite att önska i eftersmaken som är alldeles för kort. Den är söt som en rom till en början men sedan går det över mot citronskal, lite bittert avslut.

OMDÖME (20/25)
Japansk whisky har förändrats genom åren. De första som kom slog skottarna på fingrarna, fantastiska malter som idag är svindyra. Sedan kom japansk blended, massproducerad sprit, billigt och bra och som sedan säljs dyrt ändå. ”Varumärket” japansk whisky behöver förändras om man räknar med att folk vill fortsätta avnjuta detta. Men just denna kanske ändå är ett steg i rätt riktning även om det finns mycket att önska. Är tveksam till om jag tar med någon japansk blended i nästa års kalender.

TOTALBETYG: 73/100p

Vi får helt enkelt förstärka smakerna i whiskyn med ett gott tillbehör som även tillför en del ursprungsrelaterat umami. Vi kör en hederlig råraka med löjrom, fint hackad rödlök och vispad creme fraiche. Bäst recept hittar ni här:

https://www.koket.se/raraka-med-lojrom-och-vispad-creme-fra-che

Efter så många japanska whiskysorter behöver vi ändå ta in något som är asiatiskt. Varför inte lite mongolisk rock? Det låter kanske konstigt men det här bandet använder följande väl kända instrument för att framföra sin musik:

Morin Khuur (horsehead fiddle, ett stränginstrument), Tovshuur (mongolisk gitarr) och Tumur Khuur (käkharpa eller strupsång typ). Alla instrument är mongoliska traditionella sådana och inget man köper på Thomann direkt.

Men faktum är att bandet är Mongoliets mest internationellt framgångsrika rockgrupp någonsin. De jobbar dock i motvind då rock och metal är förbjudet i Mongoliet. Flera bra (och av originalen erkända) covers har man dock gjort av Metallica, Iron Maiden och fler därtill samt sjungit och spelat med Papa Roach och Serj Tankian (galningen från System of a Down).

Vi lyssnar till Triangle från deras Rumble Of Thunder från 2022.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdmHhhCUJN7DPFvbExoQiXCaXSrxKo3S_a02ZG4tddt4RE__A/viewform?embedded=true

Nja, inte riktigt men ganska nära ändå. Det är fortfarande whisky vi pratar om även om tequila råkar vara en större dryck från detta land. Mexico är kanske inte det första land man tänker på när man pratar whisky och det här är heller ingen single malt gjord på kornmalt.

Whiskyn är istället tillverkad av den gröda som finns i överflöd i landet, nämligen majs och inte vilken majs som helst. Whiskyn är gjord på 100% Cacahuazintle-majs – fint eller hur? Den förbereds också enligt en 4000 år gammal tradition, nixtamalisering. En process där majsen kokas och behandlas på ett speciellt sätt som jag inte kommer att snöa in på. Detta är dock en kokteknik som använts och används för att göra tortillas med mera, inte bara i Mexico.

Destilleriet heter Abasolo och ligger norr om Mexico City. Det är en pampig och modern byggnad och även om man inte skryter om något besökscenter så ska det bara vara att knacka på dörren om man är intresserad.

Men nu är det väl ändå läge att prova denna unika majswhisky från Mexico. Ingen annan majswhisky tillverkas idag på detta sätt så den är helt klart unik. Låt oss säga att detta kanske är årets destillerade öl, eller en outsider om man så vill. Prova gärna innan ni läser mina smaknoter.

DOFT (15/25)
Banan är det första jag känner, konstig nog för det finns ju inte där. Sen vanilj och en tropisk rätt sliskig sötma. Majsen känner jag inte mycket av men doften påminner om tequila, kanske är det hjärnspöken som spelar mig ett spratt?

SMAK (10/25)
Syrliga frukter kommer först och sen vet jag inte vad som händer. Spritigt och pepprigt som inte ger så mycket. Tycker bananen finns kvar, kanske lite honung och citron. Som ett förkylningste fast mer plågsamt för det här är inte gott!

EFTERSMAK (12/25)
Spritig, sötsliskig vegetabilisk ton, gräs, honung och kanske lite nötig. Kort och intetsägande med lite mentol i slutet.

OMDÖME (8/25)
Jag har svårt att komma på något som är sämre att drickas rent. Jag hoppas att ni ser detta som en upplevelse, att det varit kul att prova och en varning att inte köpa denna för skyhöga 538 kr? Det må vara fin teknik som ligger bakom men den här dricks bäst som en shot med citron och salt, precis som tequila.

TOTALBETYG: 45/100p (lägsta betyget i kalendern någonsin)

Inte så lätt att matcha detta men som jag beskrev så kan den jämföras med en billig tequila och där vill vi ha syrlighet och salt. Vi testar därför att bita i en saltgurka samtidigt och då funkar den helt plötsligt helt okej för en stund. Och har ni slut så finns det lite mer, bara att höra av sig, det är inget som kommer att gå åt här hemma! 

Denna smakkombination kräver bra musik och här kommer en låt som heter Pinch Me med kanadensiska Barenaked Ladies. Bandet har funnits sedan början på 90-talet så är säkert inget nytt för de flesta. De har haft en hel del hitlåtar och de har även hörts mycket i både filmer och tv-serier. Och ja, helt okej att hälla upp något annat i glaset och njuta av musiken istället.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeF9EbiXtYjbuM6zHHuqtujWTTU1Elm7IgOway-jrEvyR3bqQ/viewform?embedded=true

Isle of Arran är en ö där Skottland anses finnas i miniatyr. Här finns allt som övriga Skottland har, koncentrerat till en yta på 430 kvadratkilometer och med drygt 4600 invånare. Här finns allt från berg till pittoreska små fiskestäder, golfbanor, vandringsleder och mängder av olika sevärdheter. Utöver det finns så klart även destillerier – Lochranza och Lagg som båda gör whisky, Arran Botanicals som gör gin och likörer och på det två ölbryggerier, Arran och Seagate.

Citatet i rubriken finns tryckt på t-shirts och budskapet är klart, detta är en ö att besöka. Tyvärr har det inte blivit av men whiskyn därifrån har jag i alla fall fått prova några gånger.

Dagens whisky är en Arran Sherry Cask Cask Strength och den görs av Lochranza Distillery. Isle of Arran Distillers heter företaget som äger destilleriet och även det andra destilleriet på ön, Lagg Distillery. Lochranza grundades 1993 och släppte sin första single malt 1998. Sedan dess har det släppts mängder av Arran-buteljeringar; söker man på Whiskybase dyker det upp 2500 olika buteljeringar – vilket då inkluderar privatfat, single casks och specialbuteljeringar.

Den här buteljeringen har lagrats på 250 liters sherry hogsheads och sedan tappats med en alkoholstyrka på 55,8%. Låt oss smaka:

DOFT (23/25)
En härlig doft av sherryfatets påverkan sprids. Söta frukter, lite russin och toffee samsas och här finns även toner av mörk choklad, lakrits och sedan halm och lite jordigt mot slutet, på ett positivt sätt.

SMAK (23/25)
Här kommer det örter och peppar som blandar sig med fruktig sötma, hallon, citrus och sedan honung. Lakrits finns där igen, denna gång mer intensiv än i doften. I en andra sipp kommer mer av frukten, denna gång smultron, sött och gott och sedan toffee och choklad.

EFTERSMAK (22/25)
Åldern på buteljeringen är okänd, en NAS helt enkelt. Med det så är det lite spretigt omoget i doft- och smakpaletten, men fina aromer är det, inget som stör. Eftersmaken är lång och full av sherrytoner, lagom sött och med ett pepprigt avslut.

OMDÖME (23/25)
En av de bättre buteljeringarna från Arran tycker jag. Kanske för att jag gillar sherrylagrad whisky, men också för att denna buteljering bjuder på så mycket olika smaker. Bra prislapp för en whisky av denna kaliber!

TOTALBETYG: 91/100p

Har förstått att alla inte gillar lakrits men det gör jag. I det här fallet testar vi lakrits från Haupt som är kända för att göra världens saltaste lakrits. Så var försiktigt när du provar deras Tomtejävlar, så du inte dödar whiskyns aromer helt. Kompletterar varandra gör de faktiskt om man vågar prova. Finns bland annat på Lakritsroten, eller så köper ni den på nätet:

https://www.lakrits.se/sv/tomtejavlar

Musiken till detta sherry- och lakritsögonblick bjuder Dangermuffin på. Ett band som spelar amerikansk root rock med folkmusikinfluenser. De kommer från South Carolina och släppte sitt första material 2007. Låten vi lyssnar till ikväll kommer från ett av 2024 års bättre album Dangermuffin. Låten heter We Push Mountains.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeGC-3JVQXeTSAhwR1J02O6-hCibc6KHAUBjBUoP5Wx8JVxtg/viewform?embedded=true

2005 var startskottet för mitt whiskyintresse på allvar. Visst hade jag provat en hel del whisky innan och hade byggt upp ett fint sortiment i whiskyskåpet där hemma. Men nu blev det allvar, när jag med kompisarna bestämde att vi skulle åka till Skottland på en Whisky Trail! Tillsammans drog vi ihop ett gäng glada amatörer för en provning i enkel regi, vi provade 6 olika sorters whisky och 8 stycken julöl efter det. Detta var i december 2005 och det blev starten för whiskyklubben Sällskapet Smoking Barrels i Katrineholm.

Syftet var kanske inte att dra igång en klubb på en gång men nu föll det sig så. Vi ville lära oss mer helt enkelt och två provningar senare så åkte vi till Skottland, till Glasgow och sedan vidare ut till Islay. Vi hade planerat hela resan noggrant och hade en svensk guide som tog emot oss på ön, Anders Jonasson (som sedermera var en av dem som grundade Box Whisky, eller High Coast som de heter idag). Anders kände de flesta på ön och körde runt oss i sin folkabuss. Vi hade 4 hela dagar med besök på då samtliga 8 destillerier, besök på en ostronodling, bröt torv på en mosse, besökte Isle of Jura och Kildalton Cross. De flesta destillerier innebar också provsmakning i lagerhusen, vilket var en härlig upplevelse för oss nybörjare.

Rubriken på detta inlägg är faktiskt ett citat från vårt besök på Bowmore, där vi klockan 10 på morgonen fick ett rejält glas med råsprit upphällt av destillerichefen. Vi tänkte kanske mer på att spara på smaklökarna till godbitarna därefter men han ville gå vidare och sprit får inte hällas ut så när han sa ’drink up lads, I thought you were Swedish’ så var det bara att lyda. Blev en skön dag kan man säga!

Men vad har det med dagens buteljering att göra, undrar ni? Jo, det är så att Macleod’s Islay är en single malt från okänt destilleri på Islay och med det också en vettig sammanfattning av vår resa. Det var för många år sedan men buteljeringen består och kommer ut i nya utgåvor varje år. Om receptet förändrats och vilka destillerier som buteljerats i tidigare utgåvor är oklart, det är som vanligt lite hemlighetsfullt när det gäller oberoende buteljeringar. Inte alla destillerier stoltserar med sitt namn och de oberoende buteljerare som köper upp fat får oftast i kontraktet ange att de inte ska berätta om var whiskyn kommer ifrån.

Ian Macleod heter företaget och alla i detta familjeföretag heter Russell i efternamn, sedan 1933 till och med, när det grundades. Så varför väljer man namnet Ian Macleod? Är det någon som vet vilken Ian som ligger bakom så upplys gärna min okunniga hjärna? För mig är det fortfarande lite av ett mysterium men Ian Macleod Distillers heter företaget i alla fall och Macleods heter whiskyn vi provar idag.

Nu smakar vi på denna tycker jag och här kommer information och mina smaknoter.

DOFT (21/25)
Rökigt, torv och jod kan man förvänta sig och det är också mycket tydligt i denna. En sötma finns också, lite åt honungshållet. Efter en stund framträder mer vedbrasa.

SMAK (22/25)
Sötsalt i smaken, rökigheten är tydlig och den är också rätt envis. Lakritstoner och tjära möter en liten fruktighet – det finns spår av söta frukter och även lite russin. Kan vi ana att det finns lite sherrylagrad whisky i denna?

EFTERSMAK (20/25)
Medellång, rökigheten dröjer kvar på tungan och i gommen. Fruktigheten och sötman avtar snabbt och ersätts med en lite mer medicinal ton, utan att bli otrevlig dock.

OMDÖME (21/25)
Föregångaren var 8 år enligt etiketten och denna buteljering är istället en NAS (No Age Statement). Men jag gissar ändå att åldern är bra nära sin föregångare, kanske mellan 6-8 år. Den är rätt mogen i sin smak och bjuder på en trevlig balans mellan sötma och sälta. Prisvärd!

TOTALBETYG: 84/100p

Jag har bjudit på detta många gånger tidigare men jag hävdar fortfarande att kombinationen av rökig whisky och en vällagrad hårdost är fantastisk. Det är för mig en återkommande favorit. En bit Parmesan, gärna med längre lagringstid får både ost och whisky att smaka så mycket mer.

Nu kör vi en skön rocklåt med The Struts. Det brittiska bandet grundades i Derby 2012, har spelat på mängder av stora festivaler, haft samarbeten med Robbie Williams och Def Leppard med flera. Dessutom har man varit förband åt Guns’n’Roses, Foo Fighters och Rolling Stones. Här bjuds vi på låten Heaven’s Got Nothing on You.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeJpYpvW0as8EBF7IPn4CroabOcVg3l3xALq-NDjLe8qEA1Xg/viewform?embedded=true